JARSEOST OCH GÅRDEN PALLARS

Jarseost gårdsmejeri drivs av Sofia Pallars Lindström. Sofia lämnade 2020 sitt arbete som fysioterapeut för att bli mejerist på heltid och driva sin mammas företag vidare. Förutom Jarseost har hon kålodlingen på Turagård i Järvsö att sköta om tillsammans med sin man Jonas, och vissa somrar upptar Skästrateatern tid från mejeriet.  Det varierade arbetet ger en rik härlig blandning av olika intryck och kreativitet tycker mejeristan!

Pär Engman och Anna Björs arbetar deltid på Jarseost från 2023.

I arbetslaget på Jarseost ingår även Ingrid Bäckman som hjälper till med allt från disk, till ystning och packning av ost.

Åren 2020-2022 drevs Jarseost gårdsmejeri av Sofia Pallars Lindström tillsammans med Åsa Malmström. Efter en kurs i ystning på Eldrimners centrum för mathantverk i Östersund och efter lärlingstid i mejeriet tog de båda tag i mejeriarbetet med full energi  och startade Ostbolaget i Järvsö AB. Från januari 2023 valde dock Åsa att lämna ystandet för andra uppdrag och bolaget drivs nu vidare av Sofia.

Allt började med tillverkning av Järvsöostkaka till vänner och bekanta, men för 20 år sedan hade Marianne Pallars så många ostkakebeställningar till jul att hon inte fick plats hemma i köket. Idén att bygga en mejerilokal väcktes och med den en lust att gå en kurs i ystning på Eldrimners nationella centrum för mathantverk i Östersund. Sagt och gjort, mejeriprojektet växte och Marianne blev efter en studieresa till Frankrike förälskad i konsten att göra mögelost. Sedan dess har det producerats ca 5 ton ost per år i gårdsmejeriet i Pallars.

”Min bror Olle lagar ofta och gärna fantastisk mat i det stora vita huset på gården Pallars, men längre tillbaka, ja då var spisen kvinnans arbetsplats. Farmor Karin lagade mat på vedspisen, alla dar i veckan, om hon fick välja. Ja det jag minns är puttrande kastruller och grytor på vedspisen och farmor som fyllde på med vedträn allt eftersom. Hon lagade långkok av alla dess slag och njöt av det. Jag kan fortfarande känna smaken av rörost i munnen, en slags kardemummakryddad oströra som hon alltid gjorde till jul. Hon lärde oss ungar uppskatta pärgröt, ostkaka, svart och vitt och fläsk, pölsa, glödhoppor, brödsull och sotare.  

Det var farmor som lärde min mamma Marianne att göra ostkaka, och farmor hade själv lärt sig av sin mamma Hedda Sofia. Hedda Sofia gifte sig i USA 1926 med Ante från Pallars i Hiklack. Ante arbetade med tunnelbyggen och laxfiske, drev ett hotell i Vancouver och köpte hus till Sofia i Seattle. Min farmor föddes där på andra sidan Atlanten. 1929 flyttade familjen hem till Sverige igen för att ärva och ta över gården Pallars. Sofia var omtyckt i bygden och gav gärna en hjälpande hand och bjöd in till bords. Ante, en rolig prick, var av det snålare slaget och tyckte att det mesta gick att ”steka upp” eller återanvända hur länge som helst, även sådant som surströmming, tepåsar och kaffesump. Sofia gjorde ostkaka till varje storhelg och lagade massor av mat, strävade på och sjöng visor. Döttrarna hjälpte gärna till fäbodvallen på somrarna och mjölkade och ystade med fäbodjäntorna.

Linskörd utanför Pallars ca 1930. Barnet är Pallars-Karin vid sin farmor Karin.

Ytterligare en generation tillbaka fanns ännu en Karin, hon födde nio barn under de år som den gamla fyrbyggda gården revs och det vita bostadshuset timrades upp i slutet på 1800-talet. Flera generationer bodde tillsammans då, de hade kor, grisar och hästar, startade en affär som kallades ”boa” med diverse förnödenheter och hade även bankverksamhet på gården. Gubben hennes, som kallades ”Lillbonn” åkte till Hybo och sålde mjölk till sågverksarbetarna men var periodvis glad i flaskan, vilket gjorde honom osams med barnen. År 1918 grävde sönerna ner stolpar och drog ledningar för el och telefon som kopplades in på hösten det året och så ”var den nya tiden kommen till byn” som min farmor brukade säga.

Innan 1800-talet var gården en ”buagård” stället man bodde med djuren på några veckor före och efter man gick till fäbodvallen på sommaren. Här tog man hö och lät korna beta vid Hybo klackens fot (Hiklack = heden vid klacken). Stamhemmanet låg i Ede, på andra sidan älven. Två ungdomar fick 1802 gifta sig och göra buagården till sitt hem när de plötsligt väntade barn, 18 och 19 år gamla. Dottern som föddes växte upp till en handlingskraftig kvinna och hon köpte ut gården från sina syskon och såg till att bryta nya åkrar, gräva ut diken och utveckla det som krävdes.

Namnet Pallars kommer från Pär Larsson som på 1500-talet var bonde och ägare till gården. Han är vår äldsta namngivna släkting, och ända sedan honom har gården ärvts i rakt nedstigande led fram till Olle idag. Sedan några år tillbaka har gårdsnamnet även blivit familjens efternamn. Många människor har levt och verkat här i lust och i nöd. Det är med stolthet vi fortsätter deras värv och driver verksamhet på gården.”